Att våga erkänna

Publicerad 2015-07-08 21:07:39 i Tankar & Känslor,

Det är inte alltid så lätt, att våga erkänna och säga högt hur man faktiskt mår.
Och just nu är det faktiskt så att jag mår väldigt dåligt. 
Jag skriver inte detta för att folk ska tycka synd om mig, det är det sista jag vill. Men jag känner att jag behöver skriva detta.
Jag har mått dåligt ganska länge nu, men dom enda som jag faktskt berättat något för är Mattias, Vicky & Ann-Katrin (Mattias mamma). Det är dom som funnits där och lyssnat & som faktiskt förstår. 
Jag kan tyvärr inte skriva varför jag mår dåligt, det är alldles för privat och det är alldles för mycket också.
Det har bara hänt så himla mycket i mitt liv den senaste tiden som tagit riktigt hårt och saker som väldigt få personer vet om. 
Detta blandat med att vara en känslig människa, och så sömnbrist (haha) är väl en dålig kombination. 
Det händer allt för ofta att jag blir ledsen om kvällarna, och dom kvällarna Mattias jobbar är värst. Då har jag inte den där varma trygga famnen att krypa in i. Då känner jag mig så ensam. Max gör mig såklart glad och jag är lyckligast i världen som har honom men det är inte det det handlar om. Men jag får också dåligt samvete som mår dåligt när jag har min fina familj, Max & Mattias, men jag kan ju inte riktigt rå för det..
Jag blir helt enkelt bara ledsen när det blir för mycket och det behöver komma ut. Jag både tror jag vet att det kommer bli bättre men ville skriva här så männiksor omkring mig kan få veta och förhoppningsvis förstå,och inte dömma. Det blir lätt så att jag drar mig undan och det är inget personligt. J
Jag bara önskar att vissa saker var annorlunda, men jag är för ledsen, sårad, trött och rädd för att göra någonting åt det. Hur sjukt är inte det? 
Jag vill bara må bra och inte sitta här med tårarna rullandes ner för kinderna och tycka att jag själv är så jävla töntig rent ut sagt. 
 
Nu ska jag gå och pussa på min fina familj och sova bort känslorna.
 
 

Min Graviditet

Publicerad 2014-11-18 21:03:49 i Graviditeten, Tankar & Känslor,

 
Redan innan vi bestämde oss för att skaffa/försöka skaffa barn så fick jag reda på att det skulle bli svårt
Pga vissa läkemedel jag ätit under en lång tid och besvär jag haft. Det hade alltså minskat chanserna, och att få höra som 20åring, att mina chanser att bli gravid minskat till 20-30 % var tufft. Mycket jobbigare än vad jag visade utåt. Men, som Mattias sa, så var det i alla fall inte kört eller omöjligt.
Men så vi påbörjade "bebisverkstaden" och det tog ynka 3 månader tills vi fick vårat positiva test, vårat plus 
Fy helvete vilken glädje, jag vågade ju inte ens tro på det! Jag hade ju mina aningar i förväg, då jag mådde illa och var väldigt känslig mot lukter. Men att se det där plusset, kommer aldrig glömma den känslan!
Och att dagen efter få ringa eller besöka familjen och berätta, det var så otroligt roligt!! Jag var då i vecka 5 bara, skulle gå in i vecka 6 två dagar senare, så det var ju så himla tidigt. Men vi ville ju berätta ändå, kunde inte hålla oss!
 
 
 
När jag tittar igenom min kategori "Vecka för Vecka" och läser om hur jag mått, så låter det ganska ledsamt faktiskt. Dom första månaderna mådde jag, som många andra gravida, illa, hade huvudvärk, svårt med sömn och dessutom en tidig foglossning. Men jag minns inte den tiden som jobbig.
Jag minns att Mattias & jag brukade sitta i bilen och skratta (Okej, det var mest han som skratta) åt att jag mådde illa och behövde stanna för att kräkas. Han satt och gjorde äckliga ljud som förvärra saken, haha.
Jag minns glädjen vid första ultraljudet, bebis var en buse redan då som inte låg still och dessutom med huvudet neråt! Så vi fick ju ta en fika och hoppas bebis hade vänt sig rätt, vilken den gjorde. Vi fick bra resultat på nupp testet, vilket var lugnande såklart. 
Jag minns när jag sov så jäkla bra att ingenting kunde väcka mig, och att det var den bästa sömn jag fått i hela mitt liv.
Jag minns när vi köpte barnvagnen, redan i vecka 17 och dom två första bebiskläderna!
Jag minns även rädslan för missfall i vecka 19 när jag fick en blödning och magsmärtor, när jag satt i framsätet hos Mattias bror som körde oss och bara grät, med Mattias händer på mina axlar. Jag minns känslan när sköterskan sa att allt var bra, och att hon inte alls förstod var blödningen kom ifrån. 
Jag minns det andra ultraljudet, när vi var så spända på att på att få reda på kön. Hon tyckte sig se att det var en pojke, men såg inte ordentligt, och sen knep bebisen med benen och vägra visa mer. Det skulle bli en överraskning! 
Jag minns första sparkarna/buffarna från skatten i magen, det var bara en lite då & då men det var alltid nåt!
Jag minns den kvällen bebis tyckte det var dags att göra sig till känna ordentligt. Mattias & jag låg i sängen när det helt plötsligt blev helt livat i magen, jag blev så himla överlycklig. Vilken känsla.
Jag minns mitt extra besök hos en barnmorska i Söderköping där jag tillsammans med Vicky fick höra hjärtljuden för första gången, det var magiskt!
Jag minns när jag satt vid datorn och kollade när magen guppade upp & ner, och helt plötsligt ser jag en kontur av en fot vid revbenen, jag började asgarva för det var en sån sjuk men häftig grej att se!
Jag minns när jag kände bebisen hicka första gången, och sedan dess har den hickat massor, varje dag. 
Jag minns när vi åkte in till akuten pga mina andningsbesvär och dom ville göra en röntgen. Jag började stortjuta och ville inte, då jag vet att det kan vara farligt. Rädslan att något skulle hända bebisen var hemsk. Som tur är började jag snart må bättre och fick istället stanna över natten på observation. 
Jag minns shoppingen på Ullared, när vi köpte massa bebisgrejer och ett jättefint skötbord!
Jag minns hur kul Mattias & jag tyckte det skulle bli med föräldrakurserna, och det var det!
Jag minns när det blev dags att packa bb-väskorna, så himla kul det var!
Jag minns det hemska vändningsförsöket, som jag aldrig i hela mitt liv kommer göra om. 
Jag minns när vi fick helt klart för oss att det blir kejsarsnitt. Jag känner samma sak som jag sa då: Bara bebisen kommer ut frisk och mår bra, spelar det ingen roll hur det sker.
 
Det var dom flesta höjdpunkter och dom värsta stunderna under graviditeten. 
   
Och nej, graviditeten har inte varit en dans på rosor. Jag har haft sån jävla ryggvärk, illamående, ständigt återkommande magkatarr, hemska förvärkar, jobbiga besök på förlossningen pga både det ena & det andra. Men jag väljer att inte tänka på det, för det finns så mycket mer positivt med det hela, än att tänka på hur skit jag mått. 
 
 
 
Men jag kommer alltid minnas känslan av närhet, när Mattias lägger handen på magen och känner hur bebisen sparkar. Eller hur han pussat magen god natt varje kväll från den dagen vi fick veta att jag var gravid.
 Och genom allt detta har Mattias alltid funnits där. Han har lyssnat när jag varje vecka läst om bebisens utveckling. Han har stöttat mig och tagit hand om mig när jag mått dåligt. Han har följt med på varenda barnmorske och läkarbesök han kunnat. Han har varit vaken hela nätter för att underlätta för mig, eller hjälpa mig sova. Han har gjort fint här hemma när jag fått förbud från barnmorskan att städa, eller när jag helt enkelt inte orkat. Han har stått ut med ett hemskt humör som tyvärr dykt upp ibland. (Som när hormonerna kom fram och tog över för att luggen la sig fel efter att jag blåst håret..hela världen gick ju fan under..)
Vid de tillfällen jag varit rädd och ledsen har han varit lugn & samlad. 
Han har masserat rygg, fötter och mage. Hjälpt mig på med strumpor och skor. 
Han har gjort allt han kunnat, och så mycket mycket mer helt enkelt. Han har behandlat mig som en drottning och det är något jag uppskattar så himla mycket. Hade aldrig klarat denna graviditet så bra utan honom!

Jag älskar dig Mattias, och imorgon blir vi föräldrar. Ren Jävla Lycka. 
 
 

Tankar inför förlossningen

Publicerad 2014-11-18 16:14:27 i Tankar & Känslor,

 
Hela graviditeten var jag ju inställd på att föda vaginalt
Så i vecka 33 när barnmorskan sa att bebis lagt sig neråt men var rörlig fortfarande så hade jag samma inställning, det var ju inga problem. Men, sen ändra sig rörelsemönstrena. Det blev starkare och oftare, på vänster sida upptill och mitt på magen men även på höger sida på revbenen. Då förstod jag/anande jag att bebisen inte låg som den skulle. Men vad vet jag liksom? Så när jag fick det bekräftat av barnmorskan i vecka 36, tror jag att jag undermedvetet ställde in mig på Kejsarsnitt. Om det var för allt hemskt jag läst om vändningsförsök vet jag inte, men jag tror jag visste i förväg hur det skulle bli så. Att vändningen inte skulle lyckas, att jag inte skulle klara av det eller att bebisen inte ville fixera sig. Och så blev det ju. Så när vi fick reda på att det faktiskt skulle bli kejsarsnitt blev jag inte förvånad, chockad eller besviken. Det visste jag ju redan.
Och det kändes faktiskt rätt okej. Jag försöker se dom (få) positiva sakerna med Kejsarsnitt istället för alla negativa. 
 
Jag har under hela graviditeten blivit frågad om jag är nervös inför förlossningen, hur det känns osv
Och jag har alltid svarat att jag är lugn & inte nervös, jag tar det som det kommer. Samma sak gäller nu. Jag är inte ett dugg nervös, än. Jag vet att vi kommer bli föräldrar imorgon och vi kommer bli jävligt bra såna också. 
Det som jag tycker känns..."obehagligt" är att vid en vanlig förlossningen sköter kroppen allt, man får liksom bara hänga med. Här styr läkarna allt. Det är dom som avgör hur allt kommer gå.
Sen är jag lite fundersam över bedövningen, hur det kommer kännas att vara bedövad från bröstet och ner, speciellt i så många timmar. Tror dock inte jag bryr mig när vi precis fått våran skatt ♥
Utöver det, inga funderingar alls över morgondagen. Jag tänker att vi åker till BB, och tar det därifrån. Jag längtar som en tok istället för att gå & vara nervös. Jag tror vi kommer bli bra omhändertagna & att det kommer vara en fin och bra upplevelse, har läst så mycket bra om planerade Kejsarsnitt. 
Och jag vet att min älskade Mattias kommer stötta och hjälpa mig igenom allt, både snittet och tiden efteråt, så himla bra! Känner mig trygg och litar på honom till 100 % 
 
Vad jag tänker på om tiden efter förlossningen är inte mycket att skriva om egentligen.
Jag är inställd på att stanna på BB så länge jag eller bebisen behöver det, tänker inte stressa hem bara för att komma iväg utan istället ta det lugnt och se till ammningen kommer igång lite & så. Vi har ju sagt till våra familjer att dom får komma och besöka på torsdag då jag kanske inte ens kommer upp ur sängen imorgon. Alla andra som vill komma & mysa bebis får vi ta lite i taget, när vi orkar & är redo helt enkelt. Vill inte ha en massa folk springandes här precis när vi kommit hem, men det brukar människor förstå. :)
 
Så jag känner mig redo och förväntansfull inför imorgon, och längtar mer än vad jag någonsin trodde var möjligt 

Om

Min profilbild

Amanda

Bor tillsammans med världens bästa fästman Mattias och våra 2 katter Kex & Zazu på Vikbolandet. Tycker om att fotografera, se på film och läsa kärleksromaner.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela