Min Graviditet

Publicerad 2014-11-18 21:03:49 i Graviditeten, Tankar & Känslor,

 
Redan innan vi bestämde oss för att skaffa/försöka skaffa barn så fick jag reda på att det skulle bli svårt
Pga vissa läkemedel jag ätit under en lång tid och besvär jag haft. Det hade alltså minskat chanserna, och att få höra som 20åring, att mina chanser att bli gravid minskat till 20-30 % var tufft. Mycket jobbigare än vad jag visade utåt. Men, som Mattias sa, så var det i alla fall inte kört eller omöjligt.
Men så vi påbörjade "bebisverkstaden" och det tog ynka 3 månader tills vi fick vårat positiva test, vårat plus 
Fy helvete vilken glädje, jag vågade ju inte ens tro på det! Jag hade ju mina aningar i förväg, då jag mådde illa och var väldigt känslig mot lukter. Men att se det där plusset, kommer aldrig glömma den känslan!
Och att dagen efter få ringa eller besöka familjen och berätta, det var så otroligt roligt!! Jag var då i vecka 5 bara, skulle gå in i vecka 6 två dagar senare, så det var ju så himla tidigt. Men vi ville ju berätta ändå, kunde inte hålla oss!
 
 
 
När jag tittar igenom min kategori "Vecka för Vecka" och läser om hur jag mått, så låter det ganska ledsamt faktiskt. Dom första månaderna mådde jag, som många andra gravida, illa, hade huvudvärk, svårt med sömn och dessutom en tidig foglossning. Men jag minns inte den tiden som jobbig.
Jag minns att Mattias & jag brukade sitta i bilen och skratta (Okej, det var mest han som skratta) åt att jag mådde illa och behövde stanna för att kräkas. Han satt och gjorde äckliga ljud som förvärra saken, haha.
Jag minns glädjen vid första ultraljudet, bebis var en buse redan då som inte låg still och dessutom med huvudet neråt! Så vi fick ju ta en fika och hoppas bebis hade vänt sig rätt, vilken den gjorde. Vi fick bra resultat på nupp testet, vilket var lugnande såklart. 
Jag minns när jag sov så jäkla bra att ingenting kunde väcka mig, och att det var den bästa sömn jag fått i hela mitt liv.
Jag minns när vi köpte barnvagnen, redan i vecka 17 och dom två första bebiskläderna!
Jag minns även rädslan för missfall i vecka 19 när jag fick en blödning och magsmärtor, när jag satt i framsätet hos Mattias bror som körde oss och bara grät, med Mattias händer på mina axlar. Jag minns känslan när sköterskan sa att allt var bra, och att hon inte alls förstod var blödningen kom ifrån. 
Jag minns det andra ultraljudet, när vi var så spända på att på att få reda på kön. Hon tyckte sig se att det var en pojke, men såg inte ordentligt, och sen knep bebisen med benen och vägra visa mer. Det skulle bli en överraskning! 
Jag minns första sparkarna/buffarna från skatten i magen, det var bara en lite då & då men det var alltid nåt!
Jag minns den kvällen bebis tyckte det var dags att göra sig till känna ordentligt. Mattias & jag låg i sängen när det helt plötsligt blev helt livat i magen, jag blev så himla överlycklig. Vilken känsla.
Jag minns mitt extra besök hos en barnmorska i Söderköping där jag tillsammans med Vicky fick höra hjärtljuden för första gången, det var magiskt!
Jag minns när jag satt vid datorn och kollade när magen guppade upp & ner, och helt plötsligt ser jag en kontur av en fot vid revbenen, jag började asgarva för det var en sån sjuk men häftig grej att se!
Jag minns när jag kände bebisen hicka första gången, och sedan dess har den hickat massor, varje dag. 
Jag minns när vi åkte in till akuten pga mina andningsbesvär och dom ville göra en röntgen. Jag började stortjuta och ville inte, då jag vet att det kan vara farligt. Rädslan att något skulle hända bebisen var hemsk. Som tur är började jag snart må bättre och fick istället stanna över natten på observation. 
Jag minns shoppingen på Ullared, när vi köpte massa bebisgrejer och ett jättefint skötbord!
Jag minns hur kul Mattias & jag tyckte det skulle bli med föräldrakurserna, och det var det!
Jag minns när det blev dags att packa bb-väskorna, så himla kul det var!
Jag minns det hemska vändningsförsöket, som jag aldrig i hela mitt liv kommer göra om. 
Jag minns när vi fick helt klart för oss att det blir kejsarsnitt. Jag känner samma sak som jag sa då: Bara bebisen kommer ut frisk och mår bra, spelar det ingen roll hur det sker.
 
Det var dom flesta höjdpunkter och dom värsta stunderna under graviditeten. 
   
Och nej, graviditeten har inte varit en dans på rosor. Jag har haft sån jävla ryggvärk, illamående, ständigt återkommande magkatarr, hemska förvärkar, jobbiga besök på förlossningen pga både det ena & det andra. Men jag väljer att inte tänka på det, för det finns så mycket mer positivt med det hela, än att tänka på hur skit jag mått. 
 
 
 
Men jag kommer alltid minnas känslan av närhet, när Mattias lägger handen på magen och känner hur bebisen sparkar. Eller hur han pussat magen god natt varje kväll från den dagen vi fick veta att jag var gravid.
 Och genom allt detta har Mattias alltid funnits där. Han har lyssnat när jag varje vecka läst om bebisens utveckling. Han har stöttat mig och tagit hand om mig när jag mått dåligt. Han har följt med på varenda barnmorske och läkarbesök han kunnat. Han har varit vaken hela nätter för att underlätta för mig, eller hjälpa mig sova. Han har gjort fint här hemma när jag fått förbud från barnmorskan att städa, eller när jag helt enkelt inte orkat. Han har stått ut med ett hemskt humör som tyvärr dykt upp ibland. (Som när hormonerna kom fram och tog över för att luggen la sig fel efter att jag blåst håret..hela världen gick ju fan under..)
Vid de tillfällen jag varit rädd och ledsen har han varit lugn & samlad. 
Han har masserat rygg, fötter och mage. Hjälpt mig på med strumpor och skor. 
Han har gjort allt han kunnat, och så mycket mycket mer helt enkelt. Han har behandlat mig som en drottning och det är något jag uppskattar så himla mycket. Hade aldrig klarat denna graviditet så bra utan honom!

Jag älskar dig Mattias, och imorgon blir vi föräldrar. Ren Jävla Lycka. 
 
 

Barnmorskan 37+5 (Sista Besöket)

Publicerad 2014-11-11 08:59:54 i Graviditeten,

 
Igår var det dags för sista besöket hos barnmorskan, eftersom vi får bebis en vecka innan BF ♥
Det var ett ganska snabbt besök. Hon frågade hur jag mådde, jag berättade om den återkommande magkatarren. Och då skulle hon be en läkare kolla om det fanns något starkare än Omeprazol jag kunde få och sen skulle hon ringa upp mig. Hon ringde 18.30 (!!) på kvällen och sa att det fanns ett recept åt mig att hämta ut så Mattias & jag åkte till Maxi för att ta ut det..Det enda problemet var att dom inte ens tillverka den medicinen längre, sen ungefär 1,5 år tillbaka. Bra jobbat! Så väntar nu samtal från barnmorskemottagningen för att berätta. 
Sen kollade hon i alla fall mitt blodtryck som var bra som vanligt. Sen lyssna på bebisen hjärtljud och mäta Sf mått, allt var fint. Ligger lite över kurvan men det är för att bebisen ligger så högt upp så var inget att oroa sig för :) Sen prata vi bara lite allmänt om kejsarsnittet, vad jag ska göra efter det (Boka tid för återbesök om jag vill efter ungefär 8 veckor) och att jag skulle tänka på vad för preventilmedel jag vill ha. Sen var det klart, lite tråkigt nästan då jag verkligen tycker om våran barnmorska! Jag är så glad & tacksam att det är henne jag har fått gå till under hela graviditeten och att jag fick någon jag känner förtroende för och som alltid tog mig på allvar :)
 
 
 

Planerat Kejsarsnitt 19/11-14

Publicerad 2014-11-06 13:18:33 i Graviditeten,

 
Hela natten till igår hade jag haft ont i magen, men kunde somna om i mellan smärtan. Men vid klockan 5 fick jag en rejäl mensvärk i ryggen och magen, tog värktabletter och försökte somna om men det gick inte. Så vid 7 väckte jag Mattias så han fick sätta i TENS apparaten i ryggen, det underlättade lite. Försökte med att äta frukost och värma magen men smärtan försvann inte. Så bestämde mig för att ringa förlossningen för att höra med dom, och dom tyckte absolut jag skulle komma in på kontroll. Dom frågade även hur smärtan var, och jag förklarade att det var en ihållande mensvärk i mage & rygg, som ökar i intesitet i mellanåt. 
Efter en riktigt snabb dusch drog vi oss mot förlossningen.
Väl där fick vi komma in till ett undersökningsrum, lämna urinprov, dom tog blodtryck och satte på ctg.
Denna gång var det som tur var lättare att hitta bebisens hjärtljud! :) Fick ligga där så dom kunde kolla bebisen och även mina sammadragningar, som i mellanåt gjorde riktigt ont. 
Samma sköterska som jobba när jag gjorde vändningsförsöket kom och tog lite infortmation om smärtan osv. 
Jag förklarade för dom att jag hade en bebis i säte, och att vi skulle in på kontroll idag egentligen för att se om lillen vänt sig. Dom kollade då hur bebisen låg, kvar med huvudet upp och rumpan ner såklart :) Så då bestämde dom att det var lika bra att boka in en tid för kejsarsnitt. 
 
Så in kommer en manlig läkare, lite seg och trött, och ber mig fylla i en hälsodeklaration. Även han känner hur bebisen ligger. Sedan lämnar han rummet. Magvärken avtar mer & mer, vilket är skönt. Efter ett tag kommer en kvinnlig läkare och samma sköterska in för att återigen känna hur bebisen ligger, och prata om snittet. Läkaren berättar hur det går till och det är precis så som jag läst att det ska gå till, nästan. 
Hon säger även att hon, tack vare mina kraftiga förväkar, vill känna på livmoderhalstappen. Det var inte det bekvämaste...men det gick fort i alla fall!! Jag var inget öppen och tappen var inte förkortad, vilket kändes bra & lugnande. Dom var lite oroliga över mitt urinprov då jag hade mycket vita blodkroppar i det så dom skulle skicka iväg det på analys och kolla så jag inte har urinvägsinfektion. Får väl svar om det hos barnmorskan på måndag antar jag. Sedan gick dom iväg och vi fick vänta en stund till, sen kommer sköterskan in med tiden för snittet, den 19/11, jag kommer då vara i vecka 39+0. Fick även massa annan information om snittet, förberedelser hemma och hur allt vanligtvis går till på sjukhuset. Jag hade hoppats på en tidigare tid då jag är lite nervös att det ändå ska starta av sig själv innan 39+0, även om det är en hel vecka innan bf. Men det känns bra, så om 2 veckor har vi våran älskade lilla skatt hos oss ♥
 
Hur känns det då?
Det känns inte som en besvikelse, jag har nog undermedvetet förstått enda sen jag insåg att bebisen låg i säte att det trots allt skulle bli såhär. Klart det känns tråkigt att inte få en vanlig förlossning, för det är ju trots allt bättre för både mig & bebisen. Men jag är bara glad att bebisen kommer komma ut, och förhoppningsvis är frisk! ♥ Känner mig lite nervös för själva snittet, men det är så otroligt skönt att Mattias kommer vara med hela tiden. Kommer bli jobbigare efteråt såklart än vid en vanlig förlossning, men jag tror faktiskt detta kommer gå jätte bra :) Är inte ett dugg orolig eller ledsen över ärret jag kommer få, som en del frågat om, jag har liksom fött ett barn och allt kommer vara värt det! 
Over all, känns det faktiskt bra, Nu har vi ett datum att fokusera och se fram emot.

Fy fan vad jag längtar! ♥

Om

Min profilbild

Amanda

Bor tillsammans med världens bästa fästman Mattias och våra 2 katter Kex & Zazu på Vikbolandet. Tycker om att fotografera, se på film och läsa kärleksromaner.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela