När Max kom till världen

Publicerad 2014-11-26 19:02:00 i Förlossningen,

 
Den 19/11-14 hade jag tid på förlossningen kl 11,00 för kejsarsnitt.
På natten mot onsdagen fick jag magkatarr så Mattias & jag var vakna redan 03.00. Vi satte oss vid datorn, jag åt lite mackor och frukt, för kl 05.00 fick jag inte äta mer då man ska vara fastande 6 timmar innan inställningstiden på BB. Jag kände mig lugn, redo och taggad. Vi gjorde oss redo lite i taget desto mer tiden gick. Tog en dusch, kollade väskorna en sista gång, såg till att det var städat här hemma. Runt kl 10.00 åkte vi mot sjukan. Kände mig fortfarande lugn, men mer upprymd. Vi satt i bilen och prata om hur vi trodde det skulle bli, vem som ligger i magen, att ikväll ligger vi & myser bebis. Vi kom fram till sjukan lite tidigt, så satt och väntade några minuter innan vi gick upp, jag ville inte vara för tidig. Men kunde snart inte hålla mig så vid 10.45 gick vi in på BB, hittade receptionen och sa till att vi var där. Fick träffa en barnmorska, som skulle ha hand om mig hela tiden, Petra. Supersnäll & trevlig! Hon hade bara väntat på mig så vi fick direkt komma till Övervakningssalen. 
Där inne fick jag byta om till världens snyggaste nättrosor och sjukhusrock. 
Prover togs, hon lyssnade på hjärtljuden och satte kanyl i handen. Hon berättade att 12.30 hade jag tid på operation, så när allt var klart lämnade hon mig & Mattias ensamma och vi fick vänta ut tiden. Någongång efter det kom en kvinna vid namn Olga in, det var hon som skulle operera mig. Hon förklarade lite hur det skulle gå till, vilka som är med och varför. Vilka åtgärder som finns om något skulle gå fel och vad hennes assistent hette. 
Vid 12.30 kom Petra in, och sa att det blivit uppskjutet till 13.00, ännu mera väntan. Kan inte säga att jag var nervös nu heller, men spänd på vad som komma skulle. Mattias var lugn hela tiden, i alla fall vad han visade utåt. Vi satt och prata & skratta. 
 
Strax innan kl 13.00 kom Petra in och sa att det var dags att gå. Så vi gick tillsammans bort med henne till operationsavdelningen. Väl där fick Mattias gå in i ett rum och byta om till operationskläder.
 
 
Sen fick vi sitta på sängkanten och bara vänta på att bli hämtade. Petra skulle också gå & byta om men möta upp oss vid operation. Snart kom Olgas assistent (vars namn jag glömt..) och hämtade oss & vi fick gå med till operationssalen. Hela tiden förklarade hon vad saker är till för, varför vi går igenom vissa rum osv. Först kom vi in i ett litet rum, där förklarade hon att det är dit dom tillsammans med Mattias kommer ta ut bebisen och tvätta av osv. Sen gick vi vidare in i operationssalen. Då började jag skaka. Det kändes som att stiga rätt in i en Sci-fi film. Det var konstigt vitt ljus, massa maskiner med slangar precis överallt och massa (mellan 6-8 kanske) grönklädda människor med maskar för ansiktet. En del presenterade sig, en del inte. Jag minns inga namn eller ansikten nu ändå. Fick sätta mig på operationsbordet och dom gav mig dropp och andra mediciner via kanylen. Hela tiden pratade dom med mig om varför dom gjorde si eller så. Sen kom en manlig läkare fram och presenterade sig, detta var alltså narkosläkaren som skulle sätta bedövningen. Jag fick böja mig lätt frammåt och andas djupt. 
Nu var jag nervös. Mina knän skaka och jag grät lite lätt. Mattias satt vid min sida och höll mig i handen hela tiden. Plötsligt känner jag hur det sticker till lite lätt i ryggen, och sen är det över. Var det allt? Gjorde inte ett dugg ont. Ganska direkt känner jag mig varm i benen och rumpan, dom skyndar sig för att hjälpa mig lägga mig ner ordentligt innan kroppen domnar bort helt. När jag ligger ner får jag lägga ut armarna rätt ut på ett stöd på vardera sida, och ett skynke sätts upp framför mig. Mattias sitter på min vänster, håller mig i handen och smeker huvudet. Pratar lugnt med mig. Jag gråter fortfarande lite lätt. Jag tänker: Jag kommer inte klara det här, vad har jag gett mig in på?! Men samtidigt så är jag lugn, vet att allt kommer gå bra. 
Narkosläkaren testar om bedövningen tagit genom att badda kallt på armen och sen på magen, för att se om jag känner någon skillnad. Första gången kände jag lite kyla på magen. Blir orolig, tänk om bedövningen inte tagit? Andra gången känner jag ingen kyla, endast beröring. Då har bedövningen tagit. Jag blir ändå orolig, tänkt om jag kände fel? 
Hela tiden sitter Mattias & pratar med mig. Dom sätter in kateter, det känns ingenting förutom att någon håller i i mina ben. Sen är det alltså dags. 
Jag får syrgas för att andas lättare, jag ligger och hela tiden tar långa djupa andetag och lyssnar på Mattias. Jag vill inte veta om/när dom satt i gång, jag vill bara försöka slappna av. Har lite skakningar i armarna. Mattias fortsätter smeka mitt huvud och får mig ibland att skratta när han pratar om katterna eller dumma grejer vi kommer göra. Nervositeten släpper mer & mer. 
Man hör att dom har lite problem med att få ut honom. Dom säger saker som: Dra inte!! Försiktigt! Oj!
Sen hör jag någon säga: Oj, han kissar! Men jag hör inget skrik. Man hör dörrarna öppnas och slås igen och någon säger till Mattias: Kom Kom!
Mattias får alltså lämna mig där och gå ut till sköterskan och Max. 
Till slut hör jag barnskrik. Vilken lättnad. Nu gråter jag glädje tårar istället, Vi hade fått en son 
3920 Gram och 52 cm lång!
Medans Mattias är i lilla rummet blir jag sydd. Under hela operation har jag inte kännt ett dugg förutom känslan av att någon försökte dra min kropp åt olika håll hela tiden. 
Men jag mår lite illa och saknar tryggheten från Mattias, ingen läkare eller sköterska talar om för mig vad som händer eller vad som gör. Så får ligga där ensam i 5-10 min ungefär innan Mattias äntligen kommer in och med sig har han såklart Max. Det första jag säger är: Jag sa ju att det var en pojke!! 
Får titta på honom och se Mattias hålla honom, vilken underbar känsla. Jag gråter och har svårt att förstå att det är över. 
Jag hör läkarna säga att dom snart sytt klart livmodern, sedan var det "bara" huden kvar och det går relativt fort. Jag ligger ändå bara och tittar på Mattias och Max. När allt är klart blir jag utrullad i korridoren och överlyft till en vanlig säng, och där får jag Max på bröstet. Och han var så fin  Återigen kommer massa tårar, glädjetårar såklart! 

Jag blir tillbaka skjutsad till övervakningsalen där vi var tidigare på dagen och får äntligen dricka vatten! Inte druckit vatten på 7 timmar eller ätit på nästan 12 så det var välbehövligt! 
Dom kontrollerar mig & Max så vi mår bra! Sen måste jag säga att hela eftermiddagen & kvällen bara flöt ihop. Mattias fick hjälp att byta första blöjan (och nu är han värsta proffset haha) och blev nerkissad direkt hehe. Jag fick i mig kvällsmat, som sedan, tillsammans med allt vatten och smärtstillande bara kom upp igen. Jag mådde sååå dåligt av att inte få behålla vätskan ens. På kvällen var det dags att testa och ställa sig upp. Det var riktigt nervöst. Det gjorde ont som satan, men klarade av att gå till toaletten och tillbaka i alla fall. 
Natten gick bra, inte mycket sömn för man låg mest & tittade på Max. 
 
 Någongång under natten när Mattias sov låg jag i sängen med Max på bröstet och tittade på honom. Grät en skvätt. Jag var så glad att det var över,att få ha honom hos mig. Vi hade tidigare disskuterat namn, men inte kommit på något. Det var ju ingen Oliver som vi tidigare gillat. Mattias hade tidigare föreslagit Max. 
Och när jag låg där i sängen fick jag värsta Moviemoment. Jag tittade på honom, och bara kände hur allt stämde. Max. Det var ju såklart det var våran lilla Max som låg där. Och så fick det bli 
Dagen efter fick jag i mig frukost, och det var sååå gott! Sedan skulle katetern ur, jag valde att behålla den över natten. Fick gå till en barnläkare med Max som kollade reflexer, gulsot och reaktionsförmåga. 
 
Annars kämpade jag mig mest till matsalen för lunch och middag när jag inte låg i sängen och myste med Max! Personalen kom och prata om bad, amning, psd. Fick testa att amma igen då Max inte velat innan, denna gång med amningsnapp och det funka fint! 
På kvällen fick vi byta rum, till ett litet men privat enkel rum. Det var skönt att slippa dubbelrummen! 
Vi fick även en enormt god grattisbricka!
 
 
 
Även den natten gick förbi ganska snabbt och plötsligt var det fredag. På morgonen vid 08.00 kom dagpersonalen och presentrade sig. Dom frågade hur vi tänkt med hemgång. Jag svarade att vi gärna åker hem så fort dom låter oss, och dom kunde nästan lova att vi fick åka hem på eftermiddagen. Sen blev det bara en massa väntan. Kl 15.00 fick vi ett klart svar att vi skulle få åka hem, att vi snart skulle få ta PKU testet på Max och att det kommer någon och skickar hem oss. Det kom en trevlig sköterska och sa att det var bara att åka hem. Vi fick lite information och en tid för återbesök för vägning av Max på måndagen. Sen var det bara att dra sig hemmåt.
  
Så jäkla skön känsla det var. De gjorde ont som satan att sitta i bilen, och varenda gupp kändes som ett knivhuugg. Men att sitta i bilen och vara påväg hem med min familj..det känslan finns inget som slår 

Om

Min profilbild

Amanda

Bor tillsammans med världens bästa fästman Mattias och våra 2 katter Kex & Zazu på Vikbolandet. Tycker om att fotografera, se på film och läsa kärleksromaner.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela